TEXTURER

”De ensamma pojkarna” hade samlat damm ett bra tag i min bokhylla tills jag kände att det var dags att rensa ut och nu är jag trött på allt vad Mats Olsson och gubbrock heter. Los Lobos, Mink DeVille, Expressenkrönikor, ja ner med hela rasket i en trubbig avfallskvarn vad mig anbefaller.

Varudeklarationen är ”Sex, drugs & rock’n'roll” och den uppfylls i varje fall till hälften men resten är så irriterande klichéfyllt och illa berättat (dialogen är verkligen bedrövlig) att jag inte vet var jag ska börja.

Jag ser att den skapade en kontrovers med Bert Karlsson vid dess utgivning 1995. Ett helt kapitel ägnas åt dansbandspampen ”Sillen” men det är en platt karikatyr som sträcker sig till att han släpper högljudda fisar. Om vi ska gå in på handlingen hamnar huvudkaraktären i hans klor efter det underbaaara 60-talets uppväxttid och då används dansbandsdemoniseringen i kontrast till den ”autentiska” och råa rocken. Senare när han flytt dansbandssvänget dyker den snygga, halvknäppa och yngre kvinnan med stort Y upp från ingenstans och väcker liv i den medelålders gubbrockaren igen.

Mats har skrivit ihop en typisk rockjournalistfantasi – av och för en gubbrockare. Tänk Cameron Crowes Almost Famous. Kommer ni ihåg den lilla killen där? Jag identifierade jag mig sjukt starkt med honom när den kom. The Enemy. Lester Bangs. Rockmyten. Romantik. Fatta vad den filmen har skapat kloner. Under perioden när jag själv var farligt nära att falla ner i träsket stötte jag på minst fem personer som var kusligt lika denna arketyp av en begynnande rockjournalist.

En varning kan samtidigt utlysas till alla med samma drömmar: Gå inte den vägen! Det är inte värt det. Om du inte vill vakna upp som en fläskkotlett med alltför många skivor, noll flickvänner och en karriär med att rapportera nöjesskvaller från Melodifestivalen.

”De ensamma pojkarna” kan stoltsera med att åtminstone lyckats skapa Ronnie Sandahl och tydligen har den inspirerat Per Gessle och Nisse Hellberg till att göra ett tillhörande soundtrack som det med är ointressant, i likhet med Gessles övriga retropasticher. Eller så tillhör jag helt enkelt fel generation. Troligtvis det sista.