TEXTURER

Fakta i allsköns former for genom luften. Huvudet pepprades med årtal, siffror, händelser och platser. Sjuk statistik, tragiska öden och framförallt en skrämmande människosyn.

På podiet stod Staffanstorpuppväxta Dick Harrison och gjorde allt för att skapa en aha-upplevelse och spräcka hål på våra föreställningar. Om att slaveriet tillhör det förgångna och absolut inget som vi i Sverige har befattat oss med. Vilket är fel alltihopa.

Ungefär 13 miljoner beräknas vara slavar idag samtidigt som slaveri märkligt nog är en ickefråga. Det krävs en folkrörelse såsom abolitionism väckte opinion mot slavhandeln på 1800-talet för att frågan skall komma upp på bordet igen.

Att vi inte gjort upp med vårt koloniala arv är ett problem. Myter om vår överlägsenhet. Uppdelning av världen i i-land och u-land. Nationalromantiken som grundlades i missnöjets Sverige efter att ha tappat sin position som stormakt. Ja, det finns mycket att hugga tag i.

Folkhögskoleläraren Gustav Fridolin följer spåren i TV4-dokumentärserien Vår Mörka Historia. Där Harrison är bra på att rapa upp det ena exemplet efter det andra som det levande bibliotek han är (Slaveri-redogörelse i tre tjocka luntor) så sätter Fridolin frågorna i ett större perspektiv och försöker förstå mekanismerna bakom.

I den andra delen var Darwins Survival of the fittest, som på sin tid ingav ett gott samvete att piska sina slavar hårdare, en ögonöppnare men det som drabbade mig mest var nog Leopolds Kongostaten där svenska militärer tjänstgjorde. Samerna på hemmaplan ska inte heller glömmas bort.

Det är en välproducerad dokumentär. Arkivbilder blandas med intervjuer och möten med människor. Tågfärder binder ihop programmets olika delar på ett självklart sätt. Kanske just för att jag själv råkade stöta på Gustav i en trasslande restaurangkö på ett tåg i somras.

Stilmässigt liknar denna personligt betraktade odyssé närmast Fredrik Lindströms program. Men Fridolin utelämnar humoristisk knorr – vilket i sammanhanget känns befriande – och väjer inte för det svåra utan tar ämnet på just det allvar det förtjänar.

Det finns säkert en och annan historiker som ondgör sig över att Lindström och Fridolin träder in på deras marker och gör det i nyhetsavslöjande reportageform men huvudsaken är att våran historia kommer fram i ljuset. Ofta krävs det en aha-upplevelse för att man ska haja till.

Uppdatering: Dick Harrison på Axess Play om slaveri

För några månader sedan lyste våran nya balkong med sin tomhet så jag bestämde mig för att ta tag i saken. Eftersom jag varit på bussfärder genom Staffanstorp visste jag var jag skulle leta.

Jag googlade på ”staffanstorp utemöbler” och först på listan kom, till min förvåning och glädje, Utemöblernas Mecca upp. En blogg som startats upp i samma tradition som Rostsverige, en kärleksfull dokumentation av det flagnade folkhemmet. Kortlivad tyvärr men det bästa är att den lyckas fånga Staffanstorp i en kärnfull syntes:

Bara namnet på orten utstrålar något oerhört trist, eller hur? Nästan komiskt trist. De flesta som kommer till Staffanstorp gör så för att man antingen åkt vilse, eller ska handla utemöbler. För är det något som det finns gott om i Staffanstorp är det utemöbelaffärer. Inget snack om den saken, Staffanstorp är utemöblernas Mecca. Orten ligger bokstavligen helt planlöst och obegripligt utslängd på en lerig åker. Kommunen hyser 21 000 invånare som ALLA bor i villa. Staffanstorp är utan tvekan top 10 fulaste orterna i Sverige – Villor från 70-talet + åkrar + industrier + kraftledningar + massor av vägar + NOLL natur = Staffanstorp, som känns lika kulturell som en påse planteringsjord. Lika charmig som en Wunderbaum.

I HippHipparnas (som väckt löje över Staffanstorp med Tiffany Persson) 500-podradio i Sydsvenskan häromåret hade man i ett avsnitt (tyvärr inte längre tillgänglig) historikern Dick Harrison som gäst. Dick som är uppvuxen i Staffanstorp berättar i programmet om sin tuffa tillvaro på gangstertillhållet Centralskolan. Han valde att tillbringa sin tid i biblioteket eftersom det, surprise, inte fanns någonting annat att göra och hans flytt till Lund beskriver han som att ”gå in i en ny dimension”.

I vuxen ålder har han åkt tillbaka och föreläst, och nu kommer vi till det festligaste i inlägget, inför en fullsatt aula om det ENDA avtryck som Staffanstorp har lämnat i historieböckerna. Den gode Dick hade letat långt och länge i rullorna efter någon slags koppling (ett omständligt arbete kan man förstå) till orten. Efter mycket om och men fann han till slut en notering.

Nämligen den att Karl Knutsson Bonde, även känd som ”Sveriges sämsta kung genom tiderna” då han lyckats med konststycket att bli avsatt tre gånger, var nere och plundrade i Skåne anno 1452 och brände av en händelse ner en gård i dåvarande Staffanstorp.

Ergo: Den enda gången som statsmakten visat intresse för Staffanstorp så har den bränt ner skiten. Begreppet ”historiens vingslag” tar fyr och falnar till aska.