Hurva är ingenting mot Koddheddinge

I sin ”World tour of Skåne” skämtar Johan Glans om att Hurva och Hjärup låter som dåliga uppkastningar. Ortsnamn sätter onekligen igång fantasin. Ofta har den varit i rörelse i bilen där man råkat på flera roliga vägskyltar genom åren.

Tack vare Sydsvenskans ortnamnserie fick jag reda på ytterligare ett, och nu kommer min anala humor på pränt:

Koddheddinge (för en förklaring av ordet ”kodd”, vänd dig till någon i din omgivning som är bekant med skånska) utanför Staffanstorp.

Tyvärr finns inte namnet på kartan längre utan de styrande böjde sig för okvädesorden och bytte till det betydligt tristare Kornheddinge. Skam på torra land.

Roliga ortsnamn är förstås en tacksam genre att ägna sig åt då det nästan finns hur mycket som helst att ösa ur. Jag valde att hålla mig kring lokalbygden. Fyll gärna på med fler i kommentarerna.

På jakt med Tony Ernst

Rastamannen

”VART ÄR VI PÅ VÄG!?” var, om jag minns rätt, den versalt upphöjda titeln på intervjuserien på den nu avsomnande musiksajten The Cricket. Musikjournalisten Tony Ernst var trött på pajkastningen mellan pirater och antipirater och började maila kollegor och branschf0lk för att ta reda på hur de såg på saken. Detta blev förlagan till 6 miljoner sätt att döda en älg på – en berättelse om musikindustrins uppgång och eventuella fall som gavs ut i början av året.

De 21 intervjuerna med Horace Engdahl, Annika Norlin m fl. är insprängda mellan kapitel där Ernst resonerar kring upphovsrätt, fildelning och framförallt musikens plats i vår digitala värld. Han tar idealistens utgångspunkt och är ingen självutnämnd expert fast det gör inte så mycket då han kastar sig in i frågorna med en stor portion nyfikenhet och entusiasm. Inga tillkrångligheter utan ett direkt språk används.

”6 miljoner sätt att döda en älg på” har kommit i bakvattnet på den mer uppmärksammade skutan Piraterna av Sam Sundberg och Anders Rydell.  Medan den sistnämnda fokuserar på att berätta en engagerande historia så gör Tony Ernst det svårare för sig. Han vill problematisera och låta alla komma till tals. Visserligen bidrar detta till spretigheten men det skapar också ett rättvisande myller av en genuint komplex fråga.

Boken är skriven 2008. Skulle den vara sammanställd nu skulle Spotify bli sönderomnämnt som musikens framtid. Men det är å andra sidan skönt eftersom den inte är det. Den är bara en av många bra lösningar vi kommer se framöver.

Visst, det blir insnöat kring musikkritik (skulle kunna bli en egen bok) och han kan inte dölja sin beundran för Rasmus Fleischer, citerar t om hans B-uppsats, men det kan jag inte lasta honom för ty det är svårt att inte gilla Rasmus.

Tony har en egensinnighet som jag uppskattar. Han älskar musik och har skrivit boken han själv skulle vilja läsa. Det ska han få all respekt för. Läs och kom upp ur skyttegravarna.

Inget människovärde alls

Fakta i allsköns former for genom luften. Huvudet pepprades med årtal, siffror, händelser och platser. Sjuk statistik, tragiska öden och framförallt en skrämmande människosyn.

På podiet stod Staffanstorpuppväxta Dick Harrison och gjorde allt för att skapa en aha-upplevelse och spräcka hål på våra föreställningar. Om att slaveriet tillhör det förgångna och absolut inget som vi i Sverige har befattat oss med. Vilket är fel alltihopa.

Ungefär 13 miljoner beräknas vara slavar idag samtidigt som slaveri märkligt nog är en ickefråga. Det krävs en folkrörelse såsom abolitionism väckte opinion mot slavhandeln på 1800-talet för att frågan skall komma upp på bordet igen.

Att vi inte gjort upp med vårt koloniala arv är ett problem. Myter om vår överlägsenhet. Uppdelning av världen i i-land och u-land. Nationalromantiken som grundlades i missnöjets Sverige efter att ha tappat sin position som stormakt. Ja, det finns mycket att hugga tag i.

Folkhögskoleläraren Gustav Fridolin följer spåren i TV4-dokumentärserien Vår Mörka Historia. Där Harrison är bra på att rapa upp det ena exemplet efter det andra som det levande bibliotek han är (Slaveri-redogörelse i tre tjocka luntor) så sätter Fridolin frågorna i ett större perspektiv och försöker förstå mekanismerna bakom.

I den andra delen var Darwins Survival of the fittest, som på sin tid ingav ett gott samvete att piska sina slavar hårdare, en ögonöppnare men det som drabbade mig mest var nog Leopolds Kongostaten där svenska militärer tjänstgjorde. Samerna på hemmaplan ska inte heller glömmas bort.

Det är en välproducerad dokumentär. Arkivbilder blandas med intervjuer och möten med människor. Tågfärder binder ihop programmets olika delar på ett självklart sätt. Kanske just för att jag själv råkade stöta på Gustav i en trasslande restaurangkö på ett tåg i somras.

Stilmässigt liknar denna personligt betraktade odyssé närmast Fredrik Lindströms program. Men Fridolin utelämnar humoristisk knorr – vilket i sammanhanget känns befriande – och väjer inte för det svåra utan tar ämnet på just det allvar det förtjänar.

Det finns säkert en och annan historiker som ondgör sig över att Lindström och Fridolin träder in på deras marker och gör det i nyhetsavslöjande reportageform men huvudsaken är att våran historia kommer fram i ljuset. Ofta krävs det en aha-upplevelse för att man ska haja till.

Uppdatering: Dick Harrison på Axess Play om slaveri

City nominerar månadens Malmö-Lundabo på felaktiga grunder

Rösta fram månadens Malmö-Lundabo

1. Elin Sahlin

fick inte bli psykolog – för att hon är tjej. Nu stämmer hon Lunds Universitet och diskrimineringsombudsmannen DO.

I sak tycker jag hon har rätt men jag tycker det är fel att nominera henne. Varför? Jo, problemet är att hon egentligen inte gjort något.

Bakom stämningen finner vi den juridiska opinionsbyrån Centrum för rättvisa som ligger bakom hela avslöjandet och driver målet åt Elin och de andra. Som det står i artikeln i  Sydsvenskan så visste hon inte ens om att hon blivit diskriminerad förrän hon blev uppringd av byråns jurist.

Sydsvenskans Niklas Orrenius har tidigare skrivit om Centrum för rättvisas blåfärgade politiska agenda med att arbeta mot kvotering och fackliga lagar genom att aktivt söka upp personer som hamnar i kläm på grund av dem. Talesmännen Gunnar Strömmer och Clarence Crafoord gick sedvanligt ut med en debattartikel i DN i samband med händelsen.

Elin Sahlin fick sitt case serverat i knät och rådet att gå till pressen vilket hon också följde. Hör jag en applåd? En fanfar?

Om man skall vara krass går det att se Elin och hennes likar som redskap för byråns opinionsbildning. Vi talar ändå om en byrå som aktivt letar upp fall som de vet att de kan få en dragskjuts av i media och då är en rättrådig bortkvoterad kvinnlig students nuna tacksam att visa upp. Detta kan man inte blunda för.

Men det gör alltså tidningen City. Det står dessutom inte ett enda ord om Centrum för rättvisas inblandning i nomineringstexten.

Jag hoppas att det går bra för Elin Sahlin i rätten men ”månadens Malmö-Lundabo” har hon inte gjort sig förtjänt av. Min röst faller istället på arbetslöse Linus Billqvist. Han skrev i varje fall sin skylt själv och gick ut med den alldeles på egen hand.

Illaluktande gamla gubbar dissekreras

Ingmar Bergman, Cornelis Vreeswijk, Ingemar Johansson, Carl Larsson, John Lennon, Elvis Presley…

Listan kan göras lång över gamla stofiler, så kallade odiskutabla mästare i nästan allas ögon. Fast bakom den stjärnbeströdda fasaden gömmer sig alltsomoftast självupptagna skitstövlar som försummar familj och barn. På senare tid har jag med en fadd smak i munnen börjat revidera mina förhållningssätt till ett gäng gubbar och det har gett upphov till ett par frågeställningar.

Går det att skilja på verk och person? Kan man hålla isär dessa? Kan man se en film av Woody Allen på det ständiga temat en gråhårig gubbe träffar en yngre kvinna UTAN att tänka på regissörens egna hemförhållanden? Ska man ha umbärande med dem?

Svaren är inte helt givna tycker jag. Post-punkbandet Le Tigre ger sina motstridiga känslor till känna i What’s Yr Take on Cassavetes? där de omvartannat skriker ”Genius? Misogynist? Messiah! Alcoholic!”. Beträffande kultregissören John Cassavetes, vars Faces tillhör en av mina personliga favoriter, som inte är helt lätt att placera in i ett fack. Givetvis går det att vara flera saker samtidigt och jag tror den här motsägelsefullheten är en del av det som gör oss till människor.

Detta skulle egentligen handla om Kalle Linds Människor det varit synd om men det känns som en inte helt dum inledning. Kalle hymlar inte med att han har en fäbless för anletshåriga karaktärer och skämtar självironiskt om sin sinneshöga ålder.

Vid första anblick skulle man kunna tänka sig ett förbehållslöst hyllande men det är inte så han tacklar sina gubbar. Han gisslar dem och här går det att se samma typ av kluvenhet som jag talade om innan. Med skarpa formuleringar och en raljant ton för han ner Taubes romantik i rännstenen eller lyfter han fram Carl Larssons fru Karin skuggliv som konstnärinna. Fler exempel på det sistnämnda finner man i Liv Strömqvists Einsteins fru.

De dråpligaste berättelserna från Bibeln (Job, Moses) samsas med kändisflora (Carola, Lasse Berghagen). Byxorna dras ner på allehanda storvulna personligheter. Närmast tangerar den Filip och Fredriks 100 höjdare – Sveriges 100 roligaste ögonblick.

Några invändningar? Tja, den avnjuts bäst i korta portioner och titeln känns som ett krystat samlingsnamn. Detta gäller för den delen även Kalle Linds blogg En man med ett skägg som innehåller samma vara, och som jag inte kan sluta att följa och flina åt.

För att uppskatta den till fullo ska man vara cyniskt lagd och kunna skratta åt tarvligheter. Med andra ord ingen bok för drottning Silvia. I Kalle Linds tradition leder detta mig in på ett kapitel ur Stina Dabrowskis memoarbok ”Stinas möten” där drottningen minsann drar en rolig historia:

”Det var en gång två grodor som hade ramlat ner i varsitt glas med vispgrädde. Den ena grodan suckade, och sa, jaha det var det, och så lade han sig ner och drunknade i grädden. Den andra grodan, den hoppade och hoppade och hoppade, och till slut hade vispgrädden blivit vispad, och grodan kunde klättra upp på den och komma ut ur glaset. Den första grodan det var du”, sa Drottning Silvia. ”Och den andra grodan, det var jag.”

Den positiva skräcködlan Silvia näpsar till pessimistjournalisten Stina. Fast något motsägelsefullt med tanke på hennes evigt hoppande med sina gäster. Efter denna olycksaliga personkrock blev hon dessutom portförbjuden från hovet för all framtid och fick således inte träffa kungen. Stackars Stina.

De tragiska gubbrockarna

”De ensamma pojkarna” hade samlat damm ett bra tag i min bokhylla tills jag kände att det var dags att rensa ut och nu är jag trött på allt vad Mats Olsson och gubbrock heter. Los Lobos, Mink DeVille, Expressenkrönikor, ja ner med hela rasket i en trubbig avfallskvarn vad mig anbefaller.

Varudeklarationen är ”Sex, drugs & rock’n'roll” och den uppfylls i varje fall till hälften men resten är så irriterande klichéfyllt och illa berättat (dialogen är verkligen bedrövlig) att jag inte vet var jag ska börja.

Jag ser att den skapade en kontrovers med Bert Karlsson vid dess utgivning 1995. Ett helt kapitel ägnas åt dansbandspampen ”Sillen” men det är en platt karikatyr som sträcker sig till att han släpper högljudda fisar. Om vi ska gå in på handlingen hamnar huvudkaraktären i hans klor efter det underbaaara 60-talets uppväxttid och då används dansbandsdemoniseringen i kontrast till den ”autentiska” och råa rocken. Senare när han flytt dansbandssvänget dyker den snygga, halvknäppa och yngre kvinnan med stort Y upp från ingenstans och väcker liv i den medelålders gubbrockaren igen.

Mats har skrivit ihop en typisk rockjournalistfantasi – av och för en gubbrockare. Tänk Cameron Crowes Almost Famous. Kommer ni ihåg den lilla killen där? Jag identifierade jag mig sjukt starkt med honom när den kom. The Enemy. Lester Bangs. Rockmyten. Romantik. Fatta vad den filmen har skapat kloner. Under perioden när jag själv var farligt nära att falla ner i träsket stötte jag på minst fem personer som var kusligt lika denna arketyp av en begynnande rockjournalist.

En varning kan samtidigt utlysas till alla med samma drömmar: Gå inte den vägen! Det är inte värt det. Om du inte vill vakna upp som en fläskkotlett med alltför många skivor, noll flickvänner och en karriär med att rapportera nöjesskvaller från Melodifestivalen.

”De ensamma pojkarna” kan stoltsera med att åtminstone lyckats skapa Ronnie Sandahl och tydligen har den inspirerat Per Gessle och Nisse Hellberg till att göra ett tillhörande soundtrack som det med är ointressant, i likhet med Gessles övriga retropasticher. Eller så tillhör jag helt enkelt fel generation. Troligtvis det sista.