TEXTURER

Tåget rusar fram. Jag lyssnar på ett kassettband, Don’t be scared, av Daniel Johnston i min walkman. Bandet är daterat juli 1982. Med ens slår en amerikan som arbetar på skolan där jag går sig ner mitt emot mig. Han frågar vad jag lyssnar på, glor på kassettfodralet med en gråtande pojke på, och ger mig sedan en skum och frågande blick.

”Jag förstår inte varför människor är mer intresserade och nyfikna på vad som händer runtomkring dem.”. Orden är tagna ur Terry Zwigoffs (”Ghost World”) fascinerande dokumentärfilm Crumb om den kontroversiella serieskaparen Robert Crumb. En konstnär som ägnat en stor del av sitt liv åt att utforska de udda och mer bisarra delarna av den mänskliga naturen. Han har därtill en bror som får en del utrymme i filmen och påminner rätt mycket om Daniel Johnston. Med serietecknande, obesvarad kärlek och mentalsjukdom som gemensamma drag.

Daniel Johnstons historia är ett stycke för sig. I början av 80-talet startade han sin musikkarriär med att göra egeninspelade kassetter tillsammans med sina kompisar i pojkrummet hemma hos mamma. Inspelningarna kan beskrivas som skräniga, flamsiga och helt underbara. Daniel fattade inte där med att duplicera musik så han bandade en efter en. Tryckte på play och rec och det blev ett unikt exemplar. Troligtvis finns det säkert över 50 inspelningar där ute. En del gav han till söta flickor som han träffade på McDonald’s-restaurangen där han arbetade.

Daniel sjunger med sin karakteristiska gnälliga pojkaktiga stämma, plonkar på ett piano, och berättar både lustiga och tragiska historier ur hans liv. T ex om sin alienation till världen, glädjen The Beatles ger honom, och ångestfyllda drömmar som han bär på. De flesta kretsar kring hans sjukliga besatthet av Laurie, en kvinna som fick ihop det med en begravningsentreprenör. En kärlek som han aldrig riktigt kunnat skaka av sig och som resulterat mer eller mindre i att han fått åka in och ut från mentalsjukhus medan han fortsatt att spela in sina sånger.

Det finns en sak som är nästintill säker. Daniel Johnston kommer alltid vara kvar i sin oskuldsfulla barndomsvärld fylld av superhjälteserier och drömmar där den eviga kampen mellan gott och ont ständigt kommer att pågå. Och för mig kommer det alltid vara en vacker värld att träda in i.

***

Vi förflyttar oss till 2003. Mary Lou Lord sitter ensam med sin gitarr på Stora Dans i Hultsfred och framför egna låtar och hennes tolkningar av andras. När hon börjar be om requests behöver jag gudskelov inte överrösta snubben längst fram som hojtar om ”Thunder Road” hela tiden utan hon spelar den ändå och tillägnar den sin favorit Texas-bo, ja behöver jag nämna vilken. ”Speeding Motorcycle” är bäst.

Speeding motorcycle, won’t you change me?
Speeding motorcycle, won’t you change me?
In a world of funny changes
Speeding motorcycle, won’t you change me?
Speeding motorcycle of my heart

I år kom Daniel Johnston ut med en ny skiva, Fear Yourself, producerad av Mark Linkous i Sparklehorse. Jag tycker att den innehåller ett starkt knippe av låtar även om jag saknar en del av Daniels impulsivitet och spontanitet som uteblir i Linkous produktion. Han låter oss luras en smula i inledande ”Now” där han brer ut en lo-fi inspelad slinga som för tankarna till de tidiga kassettinspelningarna. Extra stark och rörande är ”The Power of Love” där hans sökande efter det enda goda i den här världen, den bitterljuva kärleken, fortsätter. Och i avslutande ”Living it for the moment” kommer han kanske till den största nyfunna insikten av dem alla.

Att leva i nuet med ett leende på läpparna.

Sedan detta skrevs har det även gjorts en utmärkt dokumentär The Devil and Daniel Johnston som rekommenderas varmt.

Spotify-playlist: Daniel Johnston, won’t you change me?