Fantomen och jag
“Från lila vålnad till blågul hjälte“ är en gedigen jubileumsbok av och för fans och innehåller en mängd bekännelser från mer eller mindre kända personer. Deras berättelser inspirerar mig så pass att här kommer min egen historia.
Den tar sin början på en vind hos en släkting där jag hittade en koffert som innehöll en bunt tidningar med svartvita sidor. Fascination uppstod och ett samlande sattes igång.
1993 såg jag som enveten 14-åring Andreas Eriksson ta hem Kvitt eller dubbelt i ämnet Fantomen och blev avundsjuk. Jag kunde ju alla frågorna men fick inte se röken av några pengar!
Min första hemsida gjorde jag 1996 vilken var dedikerad till en viss blåklädd hjälte. Några inscannade tidningssidor ledde till stämningshot från förlaget vilket jag nonchalerade lika fräckt som The Pirate Bay gör med sina idag. Fantomen var min och tillhörde alla.
Jag hade en egen frågespalt. Jag lottade ut Fantomengodis. Jag anordnade en, med dagens perspektiv omotiverad, protestlista för att få air brush konstnären Terje Aspmo att fortsätta göra omslag.
Fascinationen gick i dvala men letar sig fram ibland ur mörka grottvalv. Som akademiker gjorde jag en intervju med Claes Remimerthi för den litterära lundatidskriften Ordkonst. Men sedan några år är samlingen såld och jag kan inte säga att jag känner något våldsamt behov av att vallfärda till Eskilstuna och byta memorabilia som medlemmarna i Scandinavian Chapter ibland gör.
Beträffande boken gillar jag Kalle Linds text mest för att den överensstämmer med min egen relation till Fantomen. Fantomenmyten öppnade upp ett parallellt universum som man kunde begrava sig fullständigt i och banade vägen för fortsatt nörderi på andra områden som popmusik. Bara på en punkt har Kalle Lind fel. Jaime Vallvé är en av de bästa tecknarna.
För att ta ett skandinaviskt avstamp anser jag att “Från lila vålnad till blågul hjälte” är för lojal mot det amerikanska ursprunget. Jag menar en kanon med enbart Lee Falks äventyr! Beklagar, men jag kan inte släppa mitt horn i sidan till honom efter att ha genomlidit allt för många präktiga och klichéartade äventyr. Guldåldern är enligt mig i slutet på 70-talet med svenskproducerande Team Fantomen, och i synnerhet de historiska äventyren som väckte mitt historieintresse till liv.
Det gläder mig att de redan skvallrar om en uppföljare som ställer just den biten till rätta. Om denna hyser jag inga tvivel för det är verkligen ett fenomenalt arbete dessa entusiaster gör! Så ta det varligt. Det mest beklämmande är att inse att Fredrik Reinfeldt inte följt djungelordspråket “hård mot de hårda” utan förvandlat det till “hård mot de svaga”.
