TEXTURER

Anders Mildner och Billy Rimgard skriver bra om bristande uppmärksamhet och förlorad kändisfaktor för “kulturskapare” och musiker. Teknikens fantastiska överflöd har en baksida i att en del drunknar i mängden. Personer får inte uppmärksamhet. Blir inte bekräftade för det de gör. Detta sätter igång självreflekterande tankar hos mig.

För ett antal år sedan gjorde jag en intervju med The Radio Dept. Johan Duncanson berättade öppenhjärtligt om när han blev dumpad av sin flickvän och började skriva massa låtar som ledde till bandets första omhuldade album Lesser Matters. Han gick helt upp i recensionerna som skrevs och den positiva feedback han fick efter spelningarna. Var det en sågning blev han oerhört knäckt. Detta är bakgrunden till “I don’t need love, I’ve got my band” (från EPn Pulling Our Weight).

När jag satt och transkriberade den här biten av intervjun efteråt var det något som högg tag i mig. En obekväm sanning gick upp för mig.

Jag skrev om en person som talade om sitt sug efter bekräftelse för att jag i min tur skulle få bekräftelse.

Ödets ironi slog ner i form av en slagbefäst hammare.

Vid tillfället kunde jag identifiera mig med Johan. Jag var själv nere i en svacka och ville göra mig hörd och bli sedd. Hade jag inte haft det behovet hade det till exempel kunnat stanna vid en spontan pratstund med bandet. Då hade jag inte behövt göra mig besväret att sitta på en helgdag och överföra en lång intervju från band till text. I bakhuvudet visste jag ju att jag skulle få uppmärksamhet genom att skriva om dem.

Samtidigt: är det något att skämmas för? Vi talar om ett djupt mänskligt behov som man inte behöver hymla med. Ända sedan barnsben har blivit bekräftade för det vi gör, om det så är ett leende eller en teckning med en stor gul sol. Om vi inte hade haft det skulle inte mycket bli gjort tänker jag. Faran kommer först då man låter det definiera en.

Jag kan inbilla mig att jag enbart skriver för min egen skull ( i denna stund vill jag tro att det är sant). Att det bara är ett sätt för mig att ventilera saker. Att jag växt som person och lämnat det osunda bekräftelsebehovet bakom mig.

Men efter varje bloggpost som passerat obemärkt upplever jag en viss tomhet. Letar i besöksstatistiken efter siffror. Känner en besvikelse över att inte få en kommentar. Den sociala webben skapar glipor av ödslighet. Ett sug efter respons som kan vara svårt att mätta. Det är trist för de som inte når fram.

För egen del känner jag mig lugn ändå. Jag har blivit mer avslappnad med tiden. Är jag nöjd så är det helt OK. Det räcker. Jag vet mitt värde.

Vad jag kan lova är att jag inte kommer ironiskt statuera “I don’t need love, I got my twitter.” Och så hoppas jag att Johan inte hänger upp hela sin livsexistens på recensionerna av Clinging to a Scheme.

Ty det finns viktigare saker här i livet. Gudskelov.