TEXTURER

Ingmar Bergman, Cornelis Vreeswijk, Ingemar Johansson, Carl Larsson, John Lennon, Elvis Presley…

Listan kan göras lång över gamla stofiler, så kallade odiskutabla mästare i nästan allas ögon. Fast bakom den stjärnbeströdda fasaden gömmer sig alltsomoftast självupptagna skitstövlar som försummar familj och barn. På senare tid har jag med en fadd smak i munnen börjat revidera mina förhållningssätt till ett gäng gubbar och det har gett upphov till ett par frågeställningar.

Går det att skilja på verk och person? Kan man hålla isär dessa? Kan man se en film av Woody Allen på det ständiga temat en gråhårig gubbe träffar en yngre kvinna UTAN att tänka på regissörens egna hemförhållanden? Ska man ha umbärande med dem?

Svaren är inte helt givna tycker jag. Post-punkbandet Le Tigre ger sina motstridiga känslor till känna i What’s Yr Take on Cassavetes? där de omvartannat skriker “Genius? Misogynist? Messiah! Alcoholic!”. Beträffande kultregissören John Cassavetes, vars Faces tillhör en av mina personliga favoriter, som inte är helt lätt att placera in i ett fack. Givetvis går det att vara flera saker samtidigt och jag tror den här motsägelsefullheten är en del av det som gör oss till människor.

Detta skulle egentligen handla om Kalle Linds Människor det varit synd om men det känns som en inte helt dum inledning. Kalle hymlar inte med att han har en fäbless för anletshåriga karaktärer och skämtar självironiskt om sin sinneshöga ålder.

Vid första anblick skulle man kunna tänka sig ett förbehållslöst hyllande men det är inte så han tacklar sina gubbar. Han gisslar dem och här går det att se samma typ av kluvenhet som jag talade om innan. Med skarpa formuleringar och en raljant ton för han ner Taubes romantik i rännstenen eller lyfter han fram Carl Larssons fru Karin skuggliv som konstnärinna. Fler exempel på det sistnämnda finner man i Liv Strömqvists Einsteins fru.

De dråpligaste berättelserna från Bibeln (Job, Moses) samsas med kändisflora (Carola, Lasse Berghagen). Byxorna dras ner på allehanda storvulna personligheter. Närmast tangerar den Filip och Fredriks 100 höjdare – Sveriges 100 roligaste ögonblick.

Några invändningar? Tja, den avnjuts bäst i korta portioner och titeln känns som ett krystat samlingsnamn. Detta gäller för den delen även Kalle Linds blogg En man med ett skägg som innehåller samma vara, och som jag inte kan sluta att följa och flina åt.

För att uppskatta den till fullo ska man vara cyniskt lagd och kunna skratta åt tarvligheter. Med andra ord ingen bok för drottning Silvia. I Kalle Linds tradition leder detta mig in på ett kapitel ur Stina Dabrowskis memoarbok “Stinas möten” där drottningen minsann drar en rolig historia:

“Det var en gång två grodor som hade ramlat ner i varsitt glas med vispgrädde. Den ena grodan suckade, och sa, jaha det var det, och så lade han sig ner och drunknade i grädden. Den andra grodan, den hoppade och hoppade och hoppade, och till slut hade vispgrädden blivit vispad, och grodan kunde klättra upp på den och komma ut ur glaset. Den första grodan det var du”, sa Drottning Silvia. “Och den andra grodan, det var jag.”

Den positiva skräcködlan Silvia näpsar till pessimistjournalisten Stina. Fast något motsägelsefullt med tanke på hennes evigt hoppande med sina gäster. Efter denna olycksaliga personkrock blev hon dessutom portförbjuden från hovet för all framtid och fick således inte träffa kungen. Stackars Stina.