TEXTURER

The Magnetic Fields. Jens Lekman. Tracey Thorn. I en och samma låt. Min entusiasm var ögonblickligen och ohejdat ohämmad när jag fick reda på det. A marriage made in heaven! Treenigheten på ett musikaliskt schackbräde med min karta och kompass.

Häromåret 2008 såg jag The Magnetic Fields i Köpenhamn. Mina förväntningar infriades direkt när Stephin Merritt dök upp med sin buttra och yrvakna uppsyn. Plågad av turnéleda och tinnitus som gjorde att han fick hålla för öronen varje gång publiken klappade efter en låt. I ett mellansnack yttrade en bandmedlem att publiken inte kunde se honom där han satt gömd bakom instrumenten.

- Well, maybe I don’t want to see them.

Klockrent. Sug på den repliken. Det går bara att älska honom.

Nu kommer vi till “Yeah! Oh, Yeah!” som Jens och Tracey har gjort en cover av. Den var den låten som drog ner mest applåder och skratt under konserten. I deras tolkning har någonting hänt. Lyriken är densamma. Musiken skiljer sig inte nämnvärt. Uttrycket däremot är annorlunda.

I originalet berättas en historia om ett par, som sjungs av Claudia Gonson och Stephin Merritt, som går mot sin undergång. Kort sagt handlar den om en ond gold digger som dödar sin stenrika fru och behåller pengarna. Gonson sång badas i ekon och saknar definition, så trots att hennes lyriska innehåll är större, är hon klart den sekundära spelaren. Hennes del är mindre dynamisk och mer monoton än mannens. Samtidigt gör Merritt den hånfulla rollen, med sina “Yeah! Oh, Yeah!” och retfulla sarkasmer.

I covern har dynamiken försvunnit. Thorns roll är mer framträdande och dominant medan Lekmans är mer slö och livlös än elak. Det största problemet är att jag inte tror på deras förhållande. Det känns inte speciellt trovärdigt. Jag drar inte på smilbanden. Tyvärr kan det gå med covers såväl som äktenskap: bra i teorin – dåligt i praktiken.

Tracey, som verkar ha blivit förälskad i Merritts låtskrivarkonst, har gjort två covers till med bättre resultat (se spellistan nedan). Fast jag undrar om inte den bästa MF-covern är Gameboy 8-bits versionen av “All my little words”.

Nu när vi är inne på temat passar Tindersticks – A Marriage Made in Heaven ft. Isabella Rossellini utmärkt för den bjuder på en likadan sarkastisk parduell som i “Yeah! Oh, Yeah!”.

When he fell in love, I was acting
I sent her flowers, asked her to marry me
But all I heard was their clapping
Now she cries with a cigarette at the window

Nu kan man få för sig att jag har en krass syn på äktenskapet. Det är inte sant. Jag är lyckligt gift. Det jag inte tror på är perfektionen utan att det måste finnas en gnutta friktion för att det ska fungera. Faktum är att Lekman och Merritt spelade på mitt eget bröllop. Inte tillsammans eller på plats (Jens hälsade från bergen i Uzbekistan) men det blev väldigt mäktigt ändå. På bröllopet hade vi förutom kyrkomusik, däribland Händel, följande setlist:

Inmarsch. Pampigt, kraftfullt och euforiskt.

If rain won’t change your mind, let it fall.
The rain won’t change my heart at all.

Det vackraste stycket om livslång kärlek jag känner till.

Spotify-playlist med alla ovanstående artister. Kärlek, längtan, bitterhet och sarkasmer i en skön förgrening.