Fantomen och jag

“Från lila vålnad till blågul hjälte“ är en gedigen jubileumsbok av och för fans och innehåller en mängd bekännelser från mer eller mindre kända personer. Deras berättelser inspirerar mig så pass att här kommer min egen historia.

Den tar sin början på en vind hos en släkting där jag hittade en koffert som innehöll en bunt tidningar med svartvita sidor. Fascination uppstod och ett samlande sattes igång.

1993 såg jag som enveten 14-åring Andreas Eriksson ta hem Kvitt eller dubbelt i ämnet Fantomen och blev avundsjuk. Jag kunde ju alla frågorna men fick inte se röken av några pengar!

Min första hemsida gjorde jag 1996 vilken var dedikerad till en viss blåklädd hjälte. Några inscannade tidningssidor ledde till stämningshot från förlaget vilket jag nonchalerade lika fräckt som The Pirate Bay gör med sina idag. Fantomen var min och tillhörde alla.

Jag hade en egen frågespalt. Jag lottade ut Fantomengodis. Jag anordnade en, med dagens perspektiv omotiverad, protestlista för att få air brush konstnären Terje Aspmo att fortsätta göra omslag.

Fascinationen gick i dvala men letar sig fram ibland ur mörka grottvalv. Som akademiker gjorde jag en intervju med Claes Remimerthi för den litterära lundatidskriften Ordkonst. Men sedan några år är samlingen såld och jag kan inte säga att jag känner något våldsamt behov av att vallfärda till Eskilstuna och byta memorabilia som medlemmarna i Scandinavian Chapter ibland gör.

Beträffande boken gillar jag Kalle Linds text mest för att den överensstämmer med min egen relation till Fantomen. Fantomenmyten öppnade upp ett parallellt universum som man kunde begrava sig fullständigt i och banade vägen för fortsatt nörderi på andra områden som popmusik. Bara på en punkt har Kalle Lind fel. Jaime Vallvé är en av de bästa tecknarna.

För att ta ett skandinaviskt avstamp anser jag att “Från lila vålnad till blågul hjälte” är för lojal mot det amerikanska ursprunget. Jag menar en kanon med enbart Lee Falks äventyr! Beklagar, men jag kan inte släppa mitt horn i sidan till honom efter att ha genomlidit allt för många präktiga och klichéartade äventyr. Guldåldern är enligt mig i slutet på 70-talet med svenskproducerande Team Fantomen, och i synnerhet de historiska äventyren som väckte mitt historieintresse till liv.

Det gläder mig att de redan skvallrar om en uppföljare som ställer just den biten till rätta. Om denna hyser jag inga tvivel för det är verkligen ett fenomenalt arbete dessa entusiaster gör! Så ta det varligt. Det mest beklämmande är att inse att Fredrik Reinfeldt inte följt djungelordspråket “hård mot de hårda” utan förvandlat det till “hård mot de svaga”.

Om vikten av att få bekräftelse

Anders Mildner och Billy Rimgard skriver bra om bristande uppmärksamhet och förlorad kändisfaktor för “kulturskapare” och musiker. Teknikens fantastiska överflöd har en baksida i att en del drunknar i mängden. Personer får inte uppmärksamhet. Blir inte bekräftade för det de gör. Detta sätter igång självreflekterande tankar hos mig.

För ett antal år sedan gjorde jag en intervju med The Radio Dept. Johan Duncanson berättade öppenhjärtligt om när han blev dumpad av sin flickvän och började skriva massa låtar som ledde till bandets första omhuldade album Lesser Matters. Han gick helt upp i recensionerna som skrevs och den positiva feedback han fick efter spelningarna. Var det en sågning blev han oerhört knäckt. Detta är bakgrunden till “I don’t need love, I’ve got my band” (från EPn Pulling Our Weight).

När jag satt och transkriberade den här biten av intervjun efteråt var det något som högg tag i mig. En obekväm sanning gick upp för mig.

Jag skrev om en person som talade om sitt sug efter bekräftelse för att jag i min tur skulle få bekräftelse.

Ödets ironi slog ner i form av en slagbefäst hammare.

Vid tillfället kunde jag identifiera mig med Johan. Jag var själv nere i en svacka och ville göra mig hörd och bli sedd. Hade jag inte haft det behovet hade det till exempel kunnat stanna vid en spontan pratstund med bandet. Då hade jag inte behövt göra mig besväret att sitta på en helgdag och överföra en lång intervju från band till text. I bakhuvudet visste jag ju att jag skulle få uppmärksamhet genom att skriva om dem.

Samtidigt: är det något att skämmas för? Vi talar om ett djupt mänskligt behov som man inte behöver hymla med. Ända sedan barnsben har blivit bekräftade för det vi gör, om det så är ett leende eller en teckning med en stor gul sol. Om vi inte hade haft det skulle inte mycket bli gjort tänker jag. Faran kommer först då man låter det definiera en.

Jag kan inbilla mig att jag enbart skriver för min egen skull ( i denna stund vill jag tro att det är sant). Att det bara är ett sätt för mig att ventilera saker. Att jag växt som person och lämnat det osunda bekräftelsebehovet bakom mig.

Men efter varje bloggpost som passerat obemärkt upplever jag en viss tomhet. Letar i besöksstatistiken efter siffror. Känner en besvikelse över att inte få en kommentar. Den sociala webben skapar glipor av ödslighet. Ett sug efter respons som kan vara svårt att mätta. Det är trist för de som inte når fram.

För egen del känner jag mig lugn ändå. Jag har blivit mer avslappnad med tiden. Är jag nöjd så är det helt OK. Det räcker. Jag vet mitt värde.

Vad jag kan lova är att jag inte kommer ironiskt statuera “I don’t need love, I got my twitter.” Och så hoppas jag att Johan inte hänger upp hela sin livsexistens på recensionerna av Clinging to a Scheme.

Ty det finns viktigare saker här i livet. Gudskelov.

Refuserade boktitlar

När en författare arbetar med en bok bollas många idéer och arbetsnamn innan projektet tar en slutlig form och får en utgivning. Här kan jag avslöja ett gäng titlar som i ett tidigt stadie ratades av förlagen och fick skyndsamt återvända tillbaka till skrivbordet:

Andres Ekström – Gog-gog-gog-koden : Hemliga pappan lär sig jollra
Andres Lokko – Andra Moseboken [Ny, rev. utg.]
Ann Heberlein – Jag vill inte springa, jag vill bara inte bli passerad av Jan Boris-Möller i kockmundering
Björn af Kleen – Jordekorren jag ärvde av min faster
Bodil Jönsson – Tankspridd : 10 år senare
Daniel Åberg – Vi som aldrig sa hej då hora
Kalle Lind – Gubben faller inte långt från linden
Niklas Orrenius – Jag är inte rädd för rabies. Jag äter kebabpizza med svamp, hundkött, pommes och bearnaisesås.

Att bli spottad av sin flickvän i håret

- Att kritisera min favoritmusik är som att du skulle spotta min flickvän i håret.

Minns inte exakt vem som står för citatet (antagligen någon överförfriskad indietaliban) men personen som fällde uttalandet har förmodligen aldrig varit involverad i en passionerad kärleksrelation. Paradoxalt nog är det flickvännen som bjuder på de värsta loskorna.

Det är en sak när kritiken kommer utifrån. Visst kan det hugga tag och bli personligt när någon rackat ner på ens darling fast med en gnutta självdistans kan man vifta ifrån sig kritiken och hantera det på ett balanserat sätt. Det tar inte så hårt. Men det är en helt annan sak när det kommer från någon som står bredvid. Tätt intill. Som är tänkt att vara ens ideal.

Den romantiserade kärleken fastnar ofta kring en upphöjd drömlik änglagestalt (kan exemplifieras med Håkan Hellströms “Kär i en ängel” eller i filmens värld en så kallad Manic Pixie Dream Girl). En idealbild som kan bli svår att leva upp till och i värsta fall skapa ett Hora-madonna-komplex. Ty förr eller senare kastar den där drömlika ängeln sig huvudstupa mot marken och kraschlandar mot verkligheten.

“Kan du inte stänga av det där hemska joddlandet?” sa ängeln plötsligt. “Vilket hemska joddlande?” “Musiken fattar du väl?” “Det är ju Bach”. “Jag vet, men det låter så löjligt, jag kan inte koncentrera mig på min Cosmopolitan.”

Alain de Botton återger hur de första sprickorna kan uppkomma. I Kärlek – en betraktelse beskriver han klarsynt ett förhållandes olika stadier. Med en klassisk bildning i ryggen tar han utöver personliga berättelser hjälp av filosofer och breddar perspektivet. På ett lite torrt akademiskt sätt utan att det för den sakens skull blir tråkigt. Vilket ger substans. Kött.

Förutom det dråpliga exemplet ovan (som har stor igenkänningsfaktor för mig) berättar han en episod om hur hans nyfunna kärlek köpt ett par vedervärdiga skor som han fullkomligt hatar och tycker är smaklösa. Skorna kolliderar med idealbilden han har vid det här tillfället i början av deras relation och blir en chockartad upplevelse för honom.

Chloe och jag skulle aldrig ha varit lika brutala mot våra vänner som vi var mot varandra. Men vi satte likhetstecken mellan förtrolighet och ett slags ägarskap och självsvåld. Vi var förvisso snälla men vi var inte längre artiga. När vi en kväll började gräla om Eric Rohmers filmer (hon hatade dem, jag älskade dem) glömde vi att det alltid fanns en möjlighet att Rohmers filmer kunde vara både bra och dåliga beroende på vem som såg dem. Hon hemföll åt att kalla mig “en inskränkt överintellektuell skit”, jag kontrade med att utse henne till “en degenerad produkt av den moderna kapitalismen” (och bevisade sålunda att hennes beskyllning hade fog för sig).

Det är en smärtsam erfarelse att upptäcka att man inte uppskattar likadana saker och har samma beröringspunkter. En sårad känsla av att ens idealperson inte förstår en. Hur kan denna individ älska mig? kan man fråga sig. Men kan man verkligen begära, om man ska dra det till sin spets, att ens partner ska vara en kopia av en själv? Givetvis inte. En motfråga går att ställa: skulle inte ditt förhållande bli så mycket tristare om ni tänkte och tyckte likadant?

Det man KAN göra är att acceptera skillnaderna och överbrygga sprickorna med humor. Att skämta om ens olikheter kan dämpa ens frustration på ett mirakulöst sätt. Och för att replikera mig själv: Det perfekta äktenskapet finns inte.

Sensuella gubbar i Paris

Fräcka Fredag – Paris (Öppet Arkiv)

En pärla från SVTs Öppet Arkiv. Sydnyttsveteranen Boo Thorin går på upptäcktsfärd i Paris ledsagad av den historieförenklande frankofilen Herman Lindqvist.

Trubbiga karga nordbor. Sensuella livsbejakande fransoser. “Till och med franska feminister är kvinnor och är sminkade och har smycken”. “Kvinna får vara kvinna, mannen får vara man”.

Stereotyper står som spön i backen. Porträttet övergår snabbt till en parodi av Paris och Frankrike. Det enda som saknas är en fransos med basker och baguette under armen.

Att Herman Lindqvist gör det är inte speciellt förvånande, vi har senare sett honom bre ut sina förenklingar och, inte minst, fantasier om kungligheters förehavanden i sängkammaren.

Det som gör det komiskt är just att Boo Thorin håller i spaningen. Med sin torra nyhetsuppläsarprofil personifierar han verkligen den träige skandinaven som Herman pratar om. Jag kan förstå Boos uppriktiga fascination och storögdhet men hans spaning förblir tämligen gubbsjuk och skrattretande.

Gud finns nog

“Gospels (excerpt)”, Erik Bünger.

Ni kan inte ha missat film- eller musikdokumentärer där någon i branschen beskrivs av vänner och kollegor? En standard formulär1A musikdokumentär brukar i regel innehålla intervjusituationer med 4-5 celebriteter, varav Bono eller Elton John har obligatorisk närvaro. Att säga att de slösar med superlativen och metaforerna skulle vara ett understatement.

Det är nu Erik Bünger kommer in. Han har klippt ut snuttarna och sammanställt dem i ett enda långt videokollage. Fråntagna sitt sammanhang blir de ett bisarrt hopkok. Av personernas beskrivningar att döma verkar de ha blivit rörda av Gud själv i egen person.

Kändiskult som ersättning för kyrkan? Såklart får man tolka det som man vill. Det är sällan jag uppskattar videokonst men här har vi något som faller mig på läppen. Utan att veta om det körde jag 2004 Eriks finurliga webbtjänst Låt dem sjunga det åt dig (testa!) på srC. En intressant utveckling må jag säga.

P1 Snittet gjorde en klockren parallell med detta konstverk och hur media har rapporterat om Obama. Hela världen har blivit betuttad av honom med omnämnande som  “gudabenådad talare” och “frälsare”, och ja, norrbaggarna var inte sämre än att att ge honom Nobels fredspris.

Nu fick jag själv ett uppslag till ett projekt fast dessvärre har jag varken tid, ambition eller konstnärshatt för att genomföra det så jag får passa på att tipsa Erik och er andra.

Här kommer den: Klipp ut beskrivningar från jobbannonser och gör ett kollage.

Även om det var ett tag sedan jag var i jobbsökartagen kan jag utan vidare se flosklerna framför mig.

• “Världens bästa flygkapten”
• “Kunna fatta snabba genomtänkta beslut”
• “Ha många bollar i luften”
• “10 års erfarenhet av partikelfysik”

En liknande ouppnåelig gudalik drömgestalt lär framträda.